Klockan 22.20 hämtar A upp S vid busstationen. S har varit och jobbat hela dagen medan A har suttit i möte. Tack vare denna tristess kände vi att det skulle vara kul att göra någonting busigt. På vägen ut till skelleftehamn kommer vi på den underbara idén, vi ska busplinga! Men någon minut senare passerar vi kanot-udden och av ren impuls svänger vi in på öhn i ursviken.

Efter ett flertal felkörningar föds en ny idé. Vi ska busplinga i detta område istället. A känner att blåsan behöver tömmas först och vi letar därför upp ett avskilt ställe i mörkret med lite träd runtom. I jakten på det perfekta kisstället stöter vi på en outhärdlig odör, vilket gör att vi tvingas röra oss närmare gångvägen. På gångvägen ser vi två stycken killar som är på väg tillbaka till sin bil (som står på tomgång på gångvägen). Vi avvaktar medan dom går förbi och kör därifrån. När kusten är klar börjar A att markera sitt revir. Från ingenstans slås den mystiska bilens helljus på och lyser på A's ass som om det var mitten i en piltavla.

Vi drabbas av panik och springer för våra liv, medan vi hör bilen accelerera aggresivt i ett försök att komma ikapp oss. Som ett svar på våra böner, en oas mitt i öknen, ser vi en underbar syn. S utbrister "skogen Amanda, SKOGEN!". Två sekunder senare (tro mig, vi hann långt på den biten!) dyker vi rakt in i skogens omslutande mörker. Vi ser hur bilen stannar ca 10 meter före våran destination. Vi ligger tryckta mot marken och S börjar skratta hysteriskt. A får panik och trycker S's ansikte i sin armhåla i ett försök att dämpa ljudet. Bilen börjar sakta köra framåt och stannar 5 meter efter vår position. Där vänder bilen och kör förbi igen medan vi ligger som två packade sillar. Vi vågar fortfarande inte röra oss ur fläcken vilket var lika bra. Bilen kom nämligen förbi en tredje sväng och fortsatte framåt. Vi ligger kvar i sumpmarken i säkert 5 minuter innan vi vågar ringa efter A's mobil som kom bort i flykten. Som tur var låg mobilen bara någon meter därifrån och måste ha flygit ur fickan när A kastade sig in i skogen.

Vi börjar äntligen bli av med chocken och få tillbaka våra förstånd. Vi inser att det inte är den smartaste idén att gå ut på den upplysta cykelvägen och börjar därför att smyga oss fram inne i skogen. Vi ser gömda personer i nästan varje skugga men lyckas ändå hålla huvudet kallt. Men tillslut tar skogen slut och vi ser våran bil 15 meter bort. Vi tar tre djupa andetag och springer sedan. Vi säger bara "tack för dagens uppfunna bildosor"! Vi slängde oss in i bilen, låste genast alla dörrar och satte plattan i mattan.

Vi kände att vi hade fått all den spänning som vi behövde och busplingning ses nu som en piss i missisippi. Over and out!

/SA